· Mattias · 3 min läsning
Reflektion eller reflexivitet

I den akademiska världen läggs mycket energi på att definiera begrepp, vilket är nödvändigt för att veta vad man pratar om. Detta kan uppfattas som hårklyveri, men ibland finns det guldkorn i semantiken som kan få stor praktisk betydelse i teamarbetet. Sådan är skillnaden mellan reflektion och reflexivitet.
I Michael Wests forskning ges reflexivitet en så stor betydelse att det används som ett kriterium för att över huvud taget vara ett team, till skillnad från ett pseudoteam. Reflexivitet beskrivs som motorn för teamets utveckling, och därmed avgörande för teamets funktionsnivå på sikt.
Vad är då reflexivitet, och hur skiljer det sig från reflektion? Inspirerade av M. Wests terminologi kan begreppen i en svensk kontext och språkmiljö kanske beskrivas så här:
Reflektion betyder återspegla, så en reflektion kan vara något som kommer till mig trots att jag är passiv. En bild, ett minne eller en tanke från tidigare. Oftare används dock ordet som ett verb, att reflektera. I detta ingår att aktivt tänka tillbaka, analysera, ifrågasätta och försöka förstå. Ofta med en medvetenhet om sig själv, sina känslor och drivkrafter. Reflektion kan dock vara individuell. Även om vi sitter tillsammans, t ex i en ledningsgrupp, kan reflektionen stanna vid individens upplevelse, erfarenheter och individuella lärande. Reflektion behöver inte heller leda till förändring. Då är den inte tillräcklig för att åstadkomma det som krävs för att vara ett välfungerande team.
Reflexivitet, i Wests terminologi, innehåller reflektion, men stannar inte där. Reflexivitet är en förmåga, som teamet utvecklar. Den är för det första alltid kollektiv, och stannar inte vid individuell förståelse och lärande, utan skapar gemensamma lärdomar om teamet. För det andra leder den inte bara till förståelse, utan också handling. Dessa förändringar gäller inte bara individen, utan teamets gemensamma agerande, samspel, mål, kommunikation mm. Ett team med hög reflexivitet omsätter förståelsen till gemensamma planer, handlingar, förändring och ny reflektion. Inte bara en gång, utan som en ständigt pågående iterativ process.
Tänk dig att Kalle och Nisse sitter i omklädningsrummet efter en förlorad match. Nisse grämer sig över att han som back blev ifrånsprungen vid ett av baklängesmålen. Kalle ger visst emotionellt stöd, de konstaterar att planen var lerig, motståndarna snabba och Olles felpass orsakade situationen. Nisse omvärderar sin självbild något, han kan inte längre lita på sin snabbhet. Möjligen funderar han på att löpträna. Så långt reflektion.
Senare samlas laget, som de alltid gör. Tillsammans analyserar de situationen, jämför upplevelser, funderar på hur de utnyttjat egna och motståndarnas styrkor och svagheter, hur rollfördelning och kommunikation fungerat, och justerar utifrån detta sin övergripande spelidé något. Roller och ansvarsfördelning anpassas efter den justerade spelidén, och en plan för veckans träning görs, där agerande och kommunikation i liknande situationer finslipas. Detta prövas i returmatchen veckan efter, och utvärderas vid påföljande samling. Här visar laget sin förmåga till reflexivitet, som på sikt kommer vara avgörande för dess framgångar. Forskaren Henning Bang, som fokuserar på ledningsgrupper, kopplar begreppet till ” Continuous Team Learning”. Detta beskriver resultatet av reflexivitet: Kontinuerligt lärande på teamnivå.
Man kan absolut fundera på lämpligheten i att lägga så olika betydelser i så snarlika ord, och kanske kommer skillnaden gå de flesta förbi. Än mer förvirrande blir det när andra forskningstraditioner, t ex actionsforskning eller sociologi, kryddar begreppen lite annorlunda. Men för dem som utvecklar team är det avgörande att reflektion sker tillsammans, fokuserar på teamets samspel och omsätts i konkret förändring. Då lyckas teamet på sikt, oavsett vad vi kallar det!
